mammasprinsar

Ja just så känns det just nu...mitt liv! Nu är det finito på allt skryt om sockersöta dagar med barnen, nu är det dags att verkligheten får ta rum i denna blogg ett tag. För vad tjänare det till att ljuga om sin tillvaro...inte mycket kan jag lova. Jag är uppfostrad med orden "man ska inte ljuga" men ändå drar man små vita lögner för dom som frågar hur man mår, bra säger man fast man egentligen mår hemskt.

Själv har jag ett poker ansikte då det handlar om känslor och det är väl både på gott och ont kan man säga!
Mitt verkliga jag lever bakom en tjock, tjock mur som känns omöjlig att krossa. Kan även kalla en del av denna mur för fängelse "mamma".

Rubriken på denna blogg skulle nästan ha ändrats från mammasprinsar till mammasmonster - för det är den sanna verkligheten. Dom har under ett halv år förvandlats från lugna små harmoniska prinsar till en riktiga monster som gör allt dom kan för att bryta ner deras mamma och dom verkar lyckas riktigt bra. Nu är det inte bara mamma, pappa och två barn i familjen utan nu har vi även fått sällskap av en högst oönskad trots som verkar vilja spendera  24 timmar om dygnet med oss.

Så nu känns det som mamma skulle behöva få flytta hemifrån till ett eget boende utan man, barn och trots - bara sig själv och lugnet...ååå så skönt det låter!

Så män, "Gud skapade mannen och tänkte, bättre kan jag också skapade han kvinnan", det stämmer verkligen. Dom varken ser, hör eller finns där när dom behövs känns det som. Ser det dom vill se, hör det dom vill höra och minnet ja det ska vi väl inte prata högt om. Men ändå älskar vi dom, ja livet är ett mysterium eller som an säger kärleken är blind!

Lika så med barn, låter väl som jag avskyr mina men inte alls, kärleken till dom är enormt stark...vill inte vara utan dom...men inbland känns det som man måste få slippa vara "mamma" för en kort stund för att få andas. För att vara mamma är inte alltid blå himmel och solsken utan ett och annat mörkt moln dra emellanåt förbi och hornen i mammas panna skymtar.

Ja detta var en kort skymt ur mitt verkliga jag och medans jag väntar på riddaren på vita hästen som ser allt, hör varenda ord jag säger och finns där jämt med kärlek, tröst och förståelse. Tar baren med en klackspark och fostrar dom till gyllene små prisnar igen samtidigt som han skrämer trotsen på flykt med sin svärd. Ja fram tills den dagen kommer så får jag väl krypa tillbaka in bakom muren och åter vänta på solskensdagen, kanske kan den komma till eftermiddagen.

Finito för denna gång. Ska ut och roa lill monstret nu ett tag medans stor monstret är på dagis och deras pappa åker till sitt älskade jobb för lite lugn och ro.

Bilder som jag lovar och lovar, lovar jag inte något mer utan dom dyker upp då det finns tillfälle....

Trevlig dag i solen!


   Far far away......The end!