mammasprinsar

FFÄ precis så känner jag...usch fy och blää! Vill inte, orkar inte men måste väl, suck. Vill bara vara hemma bakom stängda dörrar helt ensam i mörkret där ingen ser än eller behöver titta på en och äcklas. Fattar inte medicin som ska få en att må bättre förstör ens liv, hur kan det stämma. Kanske hjälper en upp ur djupet men ger en istället förbannade extra kilon som heter duga. Har aldrig i hela mitt liv varit så här fet och äcklad av mig själv och det verkar inte spela någon roll för vad jag än gör så kommer dom där hemska kilorna som otrevliga brev på posten.
Är säker på att någon eller kanske många där ute avksyr mig så pass mycket att dom " have put a bad spell on me"....


Så trött på mig själv just nu och allt runt omkring att jag skulle kunna gräva ner mig själv. Varför jag hela tiden, varför ska mitt liv vara som en mardröm, vill som alla andra lyckliga människor leva i en dröm. Först rycks Ida ifrån en och det verkar inte räcka utan man var tvungen att ta mamma med, älskade mamma!

Vill vara glad, lycklig och en bra mamma till mina underbarar barn, vara stark och stötta stor killen framöver. Orka leka och vara glad med dem, ha den där exktra energin. Kunna hitta kärleken igen till dem runt omkring mig. Orka med att möta dem jag så sällan möt, min älskade syster M och mormor men just nu så är dom en så stor del av saknade efter min mamma så tyvärr måste det vänta.





Önskar er alla mer lycka i era liv!